Östliga partnerskapet är EU:s politik för länderna i Östeuropa: Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina. Partnerskapet är en särskilt prioriterad fråga för Sverige, som starkt bidrog till dess tillkomst 2009.
EU-institutionerna (den Gemensamma utrikestjänsten EEAS och Kommissionen) har ett särskilt ansvar för att leda arbetet. De europeiska utvecklingsbankerna (EIB och EBRD), Regionkommittén och representanter för det civila samhället i EU och regionen deltar också.
Östliga partnerskapet är EU:s politik för de sex östeuropeiska grannländerna och samtidigt ett format för samarbete mellan EU och dessa länder. Partnerskapet bygger på den Europeiska grannskapspolitiken (ENP), som är EU:s politik för grannländerna i Östeuropa och söder om Medelhavet, men är särskilt anpassat och vidareutvecklat för de europeiska grannländerna. Syftet med partnerskapet är att främja ländernas politiska associering och ekonomiska integrering med EU. Detta sker bl.a. genom praktiskt arbete för anpassning till EU:s regelverk inom olika områden, harmonisering av lagstiftning och att byggande av demokratiska institutioner.
Partnerskapet är inte minst ett verktyg för att främja reformer i partnerländerna. Respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer är grundläggande för partnerländernas fördjupade integration och samarbete med EU. Samarbetet, liksom EU:s ekonomiska stöd, är tydligt kopplat till respektive lands reformframsteg, i linje med principen om "mer för mer" (det vill säga att mer reformer i ett land leder till ökat stöd och engagemang från EU).
Partnerskapet består av två spår: ett bilateralt (relationen mellan EU och vart och ett av länderna) och ett multilateralt (där samtliga partnerländer, EU:s medlemsstater och EU-institutionerna deltar).
Utrikesdepartementet om Östliga partnerskapet
Moldaviska UD - EU integration
