Allmänna säkerhetsläget

Positiv utveckling sker i Papua Nya Guinea i form av framväxt av fri media och utveckling av internationella handelsrelationer. Många av de provinser som turister besöker är relativt fredliga. Det finns dock anledning att kontakta lokala myndigheter eller Sveriges honorära generalkonsulat i Port Moresby vid planering av resa.

Papua Nya Guinea tros ha befolkats för över 30 000 år sedan. Befolkningen levde i grupper isolerade från varandra på grund av den svårframkomliga terrängen. Det resulterade i stora kulturella skillnader mellan byarna och än idag talas över 800 språk i Papua Nya Guinea, motsvarande en tredjedel av världens inhemska språk. De regionala motsättningarna gör Papua Nya Guinea svårstyrt. Våldsamheter förekommer mellan olika intressegrupper och klaner, särskilt i höglandet. Flera städer plågas av utbredd arbetslöshet, hög brottslighet och etniskt motiverat våld.

Säkerhetssituationen varierar betydligt från provins till provins. Det råder spänningar mellan etniska grupper i landet vilket tidvis leder till kravaller och väpnade upplopp. Alla former av demonstrationer och folksamlingar bör undvikas.

Människohandel utgör ett stort problem i landet. Diskriminering på grund av kön är förbjuden enligt lag, men djupt rotade könsstereotypa traditioner bidrar till att diskriminering av kvinnor är ett omfattande problem i nästan alla delar av samhället. Våld mot kvinnor är ett utbrett problem.

Dödsstraffet återinfördes i strafflagstiftningen 1991 för särskilt allvarliga brott, men inget dödsstraff har verkställts sedan 1954. Efter internationell kritik togs dödstraff bort i januari 2022.  Tortyr är förbjudet enligt lag men rapporter om polisiärt våld i samband med frihetsberövanden, under förhör och i häkten är vanligt förekommande. Såväl FN som människorättsorganisationer har uppmärksammat frågan om polisiärt maktmissbruk och straffrihet för poliser. Det finns en utbredd uppfattning om att det är naturligt att personer i maktställning utnyttjar sin position för personlig vinning.

Rättssystemet lider av kapacitetsbrist, såväl avseende polisresurser som tillgången på juridiskt kunnig personal. Detta leder bland annat till långa handläggningstider och stora svårigheter att få systemet att fungera i avlägsna delar av landet.